I konfrontation med mig själv...

Lisa var här igår från klockan 14 till 23 det var den absolut roligaste kvällen jag har haft på länge och hon är en så fruktansvärt underbar människa.
Vi kom att prata om vänskap och saker som hänt under livets gång och kom fram till att vi båda är väldigt godtrogna människor som vill se det bästa i alla och detta har gjort att vi, iallafall jag många gånger har blivit väldigt sårad och "utnyttjad" av folk som jag sett som mina vänner.

Enda sedan jag var väldigt liten så har jag försökt vara så omtyckt och ärlig som möjligt.
Vilket då betyder att jag haft väldigt många vänner men när jag hört nånting illa från någon så har jag alltid varit ärlig och sagt det till den personen.
I extremt många fall har folk backat och inte vågat erkänna det dom sagt och fört mig bakom ljuset och lämnat mig ensam.
Jag är trött på allt det där nu..
Jag orkar inte med att försöka knyta några kontakter och försöka vara vän med folk för att jag är så trött på att bli trampad på.
Jag tycker att jag ofta kan förtjäna att bli inkluderad i träffar bland umgängeskretsar som jag varit en del av i flera år.
För andra är tydligen detta inte lika uppenbart.

Jag orkar inte efter 19 år av jagande efter dom perfekta vännerna känna så här längre.
Sitta hemma och undra varför jag inte får vara med och leka.
Jag kan inte se att jag gör nåt fel och därför är jag så förbannat trött på att sitta hemma och trycka ner mig själv och fråga mig själv vad det är jag gör som är fel!
Lisa kom med teorin att jag kanske omedvetet dras till fel typ av människor.
Som tur är har jag nu några år på nacken och försöker lära mig av mina misstag, jag försöker att inte ta på mig för mycket ångest.
Men det kommer väl alltid vara jobbigt att inte ha en enda vän kvar sen låg-mellan-högstadiet för att jag valde att umgås med fel typ av människor.

/E